Gamla minnen

Det fanns en period då jag va absolut i botten ... fanns inget som kunde få mig att förmå mig att ta mig upp ur skiten ... Jag har fortfarande såna perioder ... hittade två texter jag skrev då jag mådde som sämst ... de ligger mycket bakom dom, och de som känner mig vet vad det handlar om ...

"Ensam och frusen, vem ser hennes förtvivlade själ.Dom tror dom sett allt, att dom känner henne så väl.Men dom har inte sett själen brista och dess tårar falla.Hur hon sitter och darrar av förtvivlan nätterna kalla.Hon ropar på hjälp, en tår rullar ner för hennes kind.Men ingen får veta, så hon sjunker ner i nattens vind.Det är hennes hemlighet, hon kryper ihop tyst och sluten.Ensam och frusen, förtvivlat flyr hon minuten.Det här är hennes liv, som ingen nånsin kommer att få se.Dom ser bara den lyckliga flickan med läppar som kan le.Så kommer det att förbli, för hur kan dom nånsin förstå.Hon sluter sina ögon, kanske finns det ett ljus nånstans ändå."

"Det gör ont, så otroligt ont, för de sår som jag har de läker aldrig. De sitter så djupt i min själ att inte ens ett tidsekel kan få dom att försvinna. Kanske en dag, kan jag lära mig att leva med smärtan, men jag kan aldrig någonsin gömma mig för det som en gång hände. Och hur hårt jag än blundar, ser jag, hur mycket än mina läppar ler, gråter mitt hjärta.När ingen ser då låter jag tårarna falla ner för mina kinder. I mörkret sitter jag ihopkrupen i min säng, darrar och känner mig ensam och förlorad i mig själv. Smärtan, tårarna och alla känslor som tränger fram från ingenstans, de talar för hur jag egentligen mår. Det gör mig förtvivlad, för jag har lyckats gång på gång att tränga undan sanningen.Jag inbillar mig att jag lyckats lura mig själv att jag mår alldeles utmärkt. Men jag måste, jag är tvungen. För ingen får någonsin se den lilla rädda flickan som gråter sig till sömns varje natt. Nej, jag är den starka tjejen som kämpar mig genom alla hinder. Tjejen som alltid tvingas gömma sina egna känslor för att alltid ställa upp för alla andra.Hur kan jag ens öppna mig, tala om hur dåligt jag mår, när alla tycker att jag mår alldeles utmärkt. Nu har det gått nästan ett år och då borde allt vara glömt och förbi. Det är så svårt när ingen förstår. Det är inte bara att gå vidare. Tiden läker inte alla sår. Tiden kommer aldrig att få mig att glömma vad han gjorde. Jag vill inte gråta längre, för om jag visar mina inre känslor, har han då inte vunnit? Gång på gång kommer jag ut som förloraren. Hans straff, 5 år. Mitt straff, hela livet. Och många är de som tycker att jag bara har mig själv att skylla. Jag är en av dom."