När ni ser på mig, vad ser ni då? När jag vänder mig om, vad tänker ni på? Betyder jag mindre för att jag inom mig bär, något som inte syns, men som gör ont inne här? Är jag inte fortfarande densamma som förut? Även om jag ibland tvingas fatta svåra beslut. Även om jag ibland har så ont att jag inte vill se. Fast tårarna vill falla, så vill mitt hjärta le. För jag hoppas och tror att ni ändå finns kvar. För jag vill finnas för er i livets alla dar.
De som känner mig väl vet att jag skriver väldigt mycket ... hittade en gammal text, där jag lät tankarna flöda. Den texten stämmer fortfarande väldigt bra in på mig ...:
"Jag tittar runt i rummet, blundar och tänker. Samtidigt försöker jag att känna efter, här inne i mitt hjärta. Vad är det som händer inom mig och vad väntar mig om jag öppnar den där dörren? Jag tvekar länge, länge och påminner mig själv om alla de gånger tidigare, som hjärtat krossats i spillror. Då har jag fått höra att man reser sig efter varje fall och att tiden läker alla sår. Vågar jag? Tankarna snurrar runt i mitt huvud, lägger handen mot dörren och puttar den på glänt. Jag ska bara kika in, inget mer, sen går jag. Men, ju längre jag står där, desto fortare slår mitt hjärta. Jag kan inte längre hindra det som håller på att ske inom mig. I mitt medvetande påminns jag om att jag kan förlora allt i ett ögonblick och mitt hjärta såras åter. Jag vet, och jag borde ha lärt mig av erfarenheten, men ändå står jag här och väntar. Det är försent att rädda mig, jag har redan fallit."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar