Jag satt där idag mitt emot honom. Han frågade hur jag mådde, om det var något jag ville berätta. För han hade fått höra från flera stycken att de sett mig nedstämd och att jag inte verkat mått bra. Jag kände en klump i halsen, en hård ansträngning för att hålla emot tårarna, som ville tränga fram. Så mycket känslor som fyllde mig och jag kan svära på att han hörde hur hårt mig hjärta slog, och hur hårt jag kämpade för att inte låta tårarna komma fram.
Att någon ser att jag inte mår bra, det är som en stor förlust för mig, ett nederlag. För, det innebär att jag inte varit tillräcklig skicklig på att gömma känslorna. Att min hårda fasad börjat mjukna upp.
Att någon ser att jag inte mår bra, det är som en stor förlust för mig, ett nederlag. För, det innebär att jag inte varit tillräcklig skicklig på att gömma känslorna. Att min hårda fasad börjat mjukna upp.
Men, jag tror att han såg på mig och han kunde läsa av mig. Jag var inte redo att öppna mig och berätta om mina innersta känslor. Men, det kändes ändå som en lättnad och trygghet att veta att den dagen jag känner mig redo, så finns det en dörr, som står på glänt.
Nu ska jag bara ta mig igenom ytterligare en natt, bara jag lyckas mota bort tårarna ... igen, igen och igen ...
1 kommentar:
Men vad fel du agera nu. Inte konstigt att du går omkring och mår uselt för det mesta. Du kan ju för tusan inte tro att du någonsin ska må bra om du fortsätter att tränga undan dina känslor. Det är ju det dummaste man gör. Släpp ut det... Beroende på hur mycket du har "dämpt upp" så kommer det ta olika länge att få ut allt ur sitt system. Så du kan räkna med att det kan ta några dar innan du börja känna dig som en människa igen. Men det är f*n värt det... jag vet.
Lycka till!
Skicka en kommentar