Onsdagskrönika: Peka inte finger

Det var längesedan jag började att tvivla på den värld vi lever i och dess påverkansfaktorer. Jag kan inte längre, svara ärligt på frågan: "Vad är meningen med livet", för jag vet inte längre. Jag har tappat tron på så mycket att den enda trygghet jag har kvar, är det lilla som finns innanför mitt hårda skal.

Rättsväsendet (som i mina öron ter sig som en tämligen missvisande benämning) har upprättats, i form av bla polisenheter, rättsenheter såsom tingsrätt, hovrätt och HD. Men, många gånger undrar jag till vilken nytta, och då syftar jag främst på de tre sistnämnda. I dessa enheter placeras domare, advokater, målsäganden samt gärningsmannen. Man får svära en ed på att säga sanningen och inget annat, för annars blir det ajabaja med fingret. Men, hur går då detta ihop med parallellen att man ska tala sanning? Samtidigt ifrågasätts allt det man, så utförligt som möjligt, tvingas återberätta, på nytt (man har tappat räkningen för längesedan) och helst vill man bara vara en vanliga människa. Dvs, visa känslor, brista ut i tårar och gå fram till gärningsmannen och skrika ut: "Du din jävel, hoppas att du får lida värre än jag nånsin gjort". Men, istället tvingas man att plocka fram sin hårda och uttryckslösa fasad och helst även säga det domarna vill höra. Göra det enkelt för dom, så att dom kan packa ihop sina saker och gå hem, vältra sig i sina skamlöst höga löner, utan något som helst samvete, för vad dom precis åstadkommit.

Sjukvården, som brister i fler än en punkt. Det klagas ständigt på platsbrist, vilket vi invånarna blir lidande för. Har man turen att få sig ett litet utrymmet, som motsvarar en sjukhussäng, ute i någon korridor, eller rentutav lyx, en ominredd toa, så ska man helst sjunga lovsånger och prisa sjukvården. Men, tänk om man faktiskt kunde få den sjukvård man förtjänar och har rätt till. Att få valuta för de skattepengar, som man ofrivilligt, tvingas lämna ifrån sig, just FÖR att kunna få den service och omvårdnad man vid behov, måste ha. Vi skulle förvisso fortfarande ha platsbrist (förmodar jag), men jag tror på en procentuell minskning av personer som måste uppsöka sjukvård. Varför inte ta några minuter extra med sin "patient", oavsett om det gäller personlig-, telefon-, brev- eller mailkontakt. Nej, man förväntas uppenbarligen att vara frisk som en nötkärna och inte vara till besvär, genom, att som mig tex, ha otaliga åkommor. Jag kostar ju pengar, så det är bättre vi struntar i sådana som mig. Jag kommer ju ändå att dö en vacker dag så ...

Slutord, jag brukar ofta säga, att det är vi själva som skapar den värld vi vill leva i. Men, ibland tvivlar jag. Och ska vi leva efter de kriterier, som ställs på en idag, så fungerar det tyvärr inte att vara helt och hållet mänskligt. Inte enligt vad begreppet faktiskt innebär. För att ha någon som helst sportslig att klara sig, så är man tvungen att stånga sig fram, alltid vara förstående, göra alla till lags, kunna ställa upp jämt. Ja, praktiskt taget vara en robot. Bli aldrig sjuk, så att du inte kan jobba, om du blir sjuk, sök inte sjukvård om du inte nästan är döende, för i alla andra fall är du mest till besvär. Lev efter detta, och du har helt och hållet tappar greppet om "vad är meningen med livet". Så känner iaf jag.

Hur vill du leva?