Att våga vara sig själv

Ett nästan uttjatat uttryck, som i mina öron inte längre har någon större mening, är att våga vara sig själv. Jag har hört det så ofta nu, att det ter sig som ett dåligt mantra, utan någon som helst effektivitet eller påverkan. Redan här kommer majoriteten av er läsare att reagera på ett negativt sätt mot det ni precis läst. Ett typiskt drag hos många, att inte ha tålamodet att ge den krokiga och buckliga vägen en chans. Ni väljer att döma ut den på förhand, utan att ha tagit reda på hur vägen ser ut fram till ändstationen. Men, vänta lite, för en gångs skull, ge vägen en chans. Ni kanske blir förvånade när ni kommer till slutet.

Ur mitt perspektiv att se på livet och den värld vi lever i, är det enormt svårt att leva upp till de krav som direkt och indirekt ställs. Jag skulle vilja våga påstå att om alla är helt och hållet ärliga mot sig själva, med handen på hjärtat, så är det ytterst få som faktiskt lever efter mottot; att våga vara sig själv. Många är de som gärna vill delegera budskapet och alla dess fördelar, men få är de som faktiskt följer uttrycket; att leva som man lär.

Jag har sett så otroligt mycket falskhet, girighet och egoism att det får mig att vilja ta avstånd från mänskligheten. Det får mig att tvivla på att vi har något att tillföra, speciellt till den kommande generationen. Vilket budskap är det vi vill förmedla, och vilken framtid är det vi vill bygga upp för våra barn? Det är pinsamt och skamligt att vi inte skall kunna leva under samma himmel, utan att behöva gå till ständiga attacker mot varann. Vad har vi att vinna på detta omogna beteende? Vad är det vi vill uppnå med de handlingar och ord som så lätt ramlar över någon, utan något större mål eller mening.

Börjar ni se den röda tråden, genom mina tankar? Att våga vara sig själv, nej, det är inte alltid så lätt. I den värld vi lever idag, kan det tyckas till ytan som att det är ett demokratiskt leverne. Men om vi skrapar lite på den, till synes fläckfria ytan, då tränger den anarkistiska och diktator-hungriga skapelsen fram. Jag är fullt medveten om att ingen är fläckfri, men är det för mycket begärt att kräva respekt och ärlighet? Tydligen är det väldigt svårt att leva efter för många, eller så kanske det behövs en levnadskurs.

För att knyta ihop tråden till min inledning, så vill jag mena på att de personer som själva inte vågar vara sig själva, är de som ständigt måste trycka ner andra i skiten. De är dessa personer som ständigt säger att man ska vara sig själv, och sedan tittar med föredömande blickar på de som vågar gå sin egen väg. De som är sig själva och vågar stå för sina egna åsikter, istället för att tiga medhållet och på så vis bygga upp den falska fasad, som jag ser hos så många.

Jag är opopulär och hatad av många, men jag kan å andra sidan med handen på hjärtat säga tat jag försöker inte vara någon annan än mig själv. Bara för att försöka passa in i någons pussel. Att försöka vinna rollen som bästa skådespelare/-erska, i hopp om att vaggas in i falsk trygghet, leder bara till att man får massa fiender, redo att sticka kniven i dig, när man minst anar det. Nej, håll ryggen fri, ditt samvete rent och var uppriktig och ärlig ... det kommer man längst med.