Återblickar och djupa tankar

Jag tänker tillbaks på den tid som varit, det förflutna, det förgångna. Det som lever kvar i mitt minne och här inne i hjärtat. Det har gått över två år sedan jag fattade det där beslutet, som var ett av det svåraste jag gjort i mitt liv, men som ändå borde ha varit det lättaste.

Först idag, över två år senare, inser jag hur djupt jag sårade personen. Först nu, kan jag känna all den smärta och de tårar som fanns där pga mig. Det gör ont inom mig, när jag tänker på den dagen, då jag packade mina väskor och stängde dörren för sista gången. Den dagen, då jag inte fanns kvar när personen kom hem.

Nu börjar jag undra, om jag har blivit straffad på något sätt, för att först ha tagit någons hjärta och sedan lämna det kvar, sårat och ensamt. Är det därför jag nu tvingas leva för något jag själv aldrig kommer att få? Är det därför mitt hjärta vägrar slå för något annat och för alla sömnlösa nätter och tårar som gjort mina sinnen blinda? Är det här min förbannelse, att leva i ensamhet och älska något, som aldrig någonsin kommer att bli mitt?

Jag bara undrar...

"When I cry at night
And I don't think that no one can hear me
I try to hide all the fear I feel inside
So I pray this time that you'll be the man for me
'Cause I die a little each time
When I cry"

(Copyright på bilderna)