Min kropp vill sova men hjärnan kan inte koppla av. Känslorna fyller mig och det känns olustigt, sorgligt och skrämmande, men ändå så tomt och ensamt. Dejavukänslorna varvas med sorgsenhet. Jag tänker på det som varit, det som är och det som kommas skall. Kärlek som jag fick, kärlek som jag inte ville ha och kärlek som jag aldrig kommer att få. Vad ska jag göra med allt? Med tiden har allt samlats ihop och blivit allt större och mer okontrollerbart. Och nu är jag helt förlorad. Hjärtat slår för något och ögonen fylls av tårar. Är det här straffet för hur jag har hanterat kärleken tidigare? Reglerna har ändrats och jag får stå ensam vid sidan om och se mina drömmar slås i spillror. Livets regler, men vari finns meningen och rättvisan i det hela?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar