Jag har försökt under en sån lång tid att hålla inne med vad jag känner. Jag försöker fortfarande att hålla emot och jag kämpar verkligen. Men jag kan inte ... jag tog steget utför klippan och nu faller jag i oändlighet. Mitt hjärta vill en sak men mitt förnuft försöker att dra mig ifrån dig. När jag är hos dig, så känner jag mig så trygg ... när jag ser på dig, ser jag en person jag inte kan leva utan. Du får mig att le och må bra, samtidigt som mitt hjärta går i tusen bitar och själen brister. Jag saknar dig och din närhet varje sekund, som jag är ifrån dig.
Det är som en tickande bomb ... för jag går bara och väntar på den dagen, som du hittar henne ... som får den platsen jag alltid kommer att vilja ha. Är det så fel att drömma och önska? Är det så fel av mig, att hoppas att en dag kunna säga att det är du och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar