Ända sen den dagen jag tvingades fatta det svåra beslutet att låta Fille flytta hem till mina päron, har jag grubblat och tänkt om och om igen. Min tanke var då att jag skulle ta med honom hit till Umeå, så snart som jag fått eget boende, vilket jag nu har. Jag hade dock inte räknat med att ha den oturen att lgh jag fick råkade vara allergisanerad. Med andra ord, kan jag fortfarande inte låta Fille flytta hem till mig. Dessutom trivs jag enormt bra med lgh och det i kombination med att det inte är det allra lättaste att få tag på boende i Umeå, gör att jag nog blir kvar här en längre tid framöver.
Nånstans långt i bakhuvudet har tanken på att sätta ut Fille på foder eller eventuellt omplacera honom permanent funnits. Min egoistiska sida har gjort att jag avfärdat dessa tankar, då han förvisso inte bor hos mig nu, men finns där jag kan hälsa på honom närsom, om jag så vill. Men, jag inser mer och mer för var dag som går att Fille nog inte mår bra, även om han får all den uppmärksam och kärlek han behöver. Men, det inte mina päron förstår är att Fille är en retriever, med andra ord en arbetande hund, som kräver mycket psyiskt stimulans och träning. Det räcker inte med gos, kel och promenader. Det jag önskar nu mest är att han verkligen får utlopp för det han är framavlad för. Men, detta innebär, som det ser ut nu, att jag blir tvungen att skiljas från honom ... Vad göra? Jag vill bara min hunds bästa ... och de förutsättningarna har han inte getts nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar