Älskade Mormor

Jag är expert på att dölja saker för mig själv ... gång på gång har jag lurat mig själv att tro att inget har hänt och att jag mår bra. Det har hänt så många gånger förr och det har hänt igen. Ibland tränger små gnistor igenom, som påminner mig om att det faktiskt är verklighet. Då faller jag långt ner i djupet, brister i tusen bitar och önskar inget heller än någons famn att krypa upp i, känna tryggheten och trösten.

Min mormor gick bort för några veckor sen och jag har mest ryckt på axlarna och förvisso tyckt det varit lessamt, men inte brytit ihop. I fredags hann verkligheten ikapp mig och gjorde mig påmind om att jag aldrig kommer att få träffa mormor igen, aldrig krama om henne. Det gör så otroligt ont, men det som gör ondast, är att all skuld ligger på mig, för hennes död.

Skrev denna dikt på natten, då jag inte kunde somna, som vanligt, med mina sömnproblem. Mormor, tillsammans med morfar, lever du alltid kvar i mitt hjärta:

"Det var många år sen jag såg din livsglöd försvinna. När morfar flög till himlen, gömde du dig i en hinna. Du tappade hoppet och viljan dag för dag. Önskan om att träffa morfar åter, var det enda som fanns kvar. Ingen mer kamp, oro eller strid. Älskade mormor, nu har du äntligen fått frid"