Jag hatar mig själv och hur jag kan vara alltför ofta. Hur långt inne mina känslor sitter innan jag faktiskt vågar eller kan släppa ut dom. Det tar sån oerhörd kraft och jag är så less på att gråta i min ensamhet. Mitt hjärta har aldrig brunnit så starkt tidigare, kanske därför det gör så otroligt ont, kanske därför jag aldrig varit mer säker och förvirrad på en och samma gång. Men jag ser ingen annan väg jag vill ta, för där finns inte det jag vill ha. Det finns här där jag står nu. Nu vill jag sluta gråta...förlåt för att jag kom in och gjorde allt så komplicerat...men jag kan bara inte vända om och gå...FÖRLÅT!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar