Ärlighet

Otaliga är de gånger jag om och om igen funderat och undrat över den hårfina linjen mellan rätt och fel. Vad ska man berätta och vad ska man hålla för sig själv? Jag har alltid försökt att leva efter principen att vara ärlig och uppriktigt in i det längsta möjliga. Men, ibland tvekar jag att öppna mig, även om jag vet att sanningen finns inom mig. Kommer den att göra mer skada än nytta för de personer jag väljer att öppna mig för? Men, jag kan inte fortsätta leva på det här viset heller. Jag är som en vilande vulkan, som aldrig får explodera, eller en tickande bomb, som aldrig smäller av.

En del av mig undrar hur mitt liv hade sett ut om våra vägar aldrig hade mötts. Ingen ger mig så många, blandade känslor på en och samma gång. Ingen har fått mig att fundera och grubbla så mycket. Det känns många gånger som att jag går och väntar och väntar och inget händer. Tills den dagen, jag kommer att vara en i mängden och inte betyda något alls. Den dagen någon annan tagit den platsen som jag så gärna vill ha. Jag har en liten fråga ... när ska jag få ett rakt, uppriktigt och ärligt svar utan massa förvirring och undanflykter. När ska vi sluta leka katt och råtta, och istället stanna upp och en gång för alla öppna oss och låta den andra veta vilka regler som gäller i detta oändliga spel.