måndag 5 januari 2009

Försenad Torsdagstune: Carrie Underwood

I Just Can't Live A Lie


Jag satt och funderade på bussen för en stund sen ner mot stan på väg hem till mig. Vilken erfarenhet jag fått från samtliga killar, som funnits och finns kvar i mitt liv. Det skrämmer mig att pga dom, så lever jag i en förvriden sanning i hur relationen mellan två individer skall fungera då känslorna går längre än vänskap. För i min värld finns inte att jag kan vara den enda i en killes liv. Vad har jag att ge? När de kan få så mycket mer utöver vad jag har att erbjuda. Jag har piskats att tro att denna lögn faktiskt är sanning och verklighet. Jag har varit ett slags bihang, leksak, tidsfördriv, ja kalla det vad ni vill. Men killar kan inte hålla sig till en person, de kan inte uppskatta det dom har förrän det har runnit dom ur händerna.

Nej, jag är inte lätt att leva med, jag är oerhört komplicerad och jag vet att jag inte är som alla andra. Det händer då och då att jag säger saker och utför handlingar, som jag uppriktigt ångrar ... men jag önskar att jag kunde bli förstådd och inte tagen på fel sätt allt som oftast. Det är svårt, det vet jag, för jag är som en stängd bok och har ett yttre hårt som sten ... men ni ser inte hur hjärtat krossas och själen brister gång på gång. Det enda jag vill är någon ska älska mig av hela sitt hjärta. Jag vill kunna ligga nära någon, känna tryggheten och veta att här finns allt jag behöver.

Kommer det nånsin hända mig? Kommer det en dag då jag slipper lura mitt hjärta längre, att jag har allt jag behöver, att mina känslor faktiskt är besvarade? För på den plats jag står idag finns inget mer för mig än tomhet och ensamhet. Jag har låtit för många tårar falla och jag orkar inte mer. All kraft har tagit slut, så jag börjar försiktigt släppa taget om det jag trodde skulle bli en del av mitt liv. Hur oerhört ont det än gör ... jag tar ett steg närmare stupet ... ska jag falla eller stanna kvar? Ett par läppar, har jag känt dom mot mina för sista gången? Ett par ögon så blå att havet bleknar i jämförelse, kommer jag se dom igen? Ett par trygga armar runt min sköra kropp, har dom hållit om mig för sista gången? Jag vet inte ...

Inga kommentarer: