Nu tycker jag att det har gått väldigt länge sedan jag skrev något riktigt "gnälligt" inlägg. Så här kommer något för alla bloggbesökare att hissa och dissa.
FacebookEtt forum som vuxit enormt under de gångna åren och som även lämnar plats att uttrycka i princip vadsomhelst. Dock stör jag mig personligen på folk som lämnar ut det mesta ur sitt privata liv. Saker som kanske borde stannat mellan berörda parter. Jag anser att Facebook inte är ett forum för att munhuggas när man har problem med sina relationer. Sådant kan man lösa på egen hand öga mot öga. Jag anser även att man inte ska dra in rättsjuridiska faktorer på Facebook, oavsett om personen ifråga är skyldig eller ej. I övrigt anser jag att lämnar man ut en åsikt eller tanke på ett öppet forum som Facebook, då får man även vara beredd att ta eventuella konsekvenser av sitt eget handlande. Kläcker man ur sig något så är risken ganska stor att någon annan kommer att motargumentera detta eller på annat sätt kommentera detta. Så vill man inte ha andras åsikter, håll då igen käften för helvete.
BloggarFör mig har detta blivit ett ställe att skriva ner delar ur mitt liv, tankar och vad jag känner för stunden. Utan att för den skull bli allt för djupgående och privat. Jag är fullt medveten om att så länge jag själv väljer att ha min blogg öppen för allmänheten så får jag vara beredd på att vem som helst läser och även kommenterar. Men jag anser också att man skall kunna stå för sina åsikter. Genom att gömma sig bakom en anonym fasad så brister man i sin trovärdighet och respekt. Det speglar osäkerhet, rädsla och framförallt bristen i att kunna stå för sin åsikt. Jag kan acceptera all form av negativ kritik, så länge den är konstruktiv och ligger grund för någon som helst rim och reson. Men när orden flödar ur intet och målet endast är att skjuta ned författaren, enbart för dölja sina egna sår. Nej, då kan jag bara skaka på huvudet och vara glad för att jag aldrig någonsin kommer att falla ned till samma låga nivå.
Slutord
Jag är stolt över att vara mig själv, oavsett om jag är arbetslös, ogift eller på annat sätt inte kan ställa mig jämlik med vad vissa kallar det ultimata levnadsförhållandet. Mitt liv består av så mycket mer än vad allmänheten som läser min blogg, någonsin kommer att få veta. Jag behöver inte gång på gång intala mig och andra hur bra mitt liv är, att jag har de som älskar mig osv osv. Är man trygg i sig själv och med de man har närmast sig, då VET man utan att behöva yppa ett endaste litet ord.
Tack för mig
L
"Sann vänskap är inte säga ett endaste ord, men ändå veta vad den andre tänker och tycker."
